littlecookie.blogg.se

I maj/juni satte vi igång ordentligt med bebisverkstaden. Vi har nog aldrig haft sex så många gånger som vi hade den veckan med maximal fertilitet; vi hade semester och ville fira varandra, fira vårt beslut och fira vår framtid. På vilket bättre sätt än genom sex gjorde vi det?! Det var en fantastisk vecka fylld med närhet och kärlek. Vi stod varandra nära, var så fyllda av ömhet mot varandra och mådde bara bra.

 

Jag ägnade inte en tanke åt huruvida vi skulle lyckas eller inte. 

 

2012 hade vi oskyddat sex en enda gång under min fertila vecka (vilket även detta var under semestern; en enda gång kom han i mig då) så därför trodde jag att vi garanterat skulle lyckas. Jag blev både förvånad och förkrossad när jag fick min mens. Gång, på gång, på gång. 

 

I september eskalerade min PMS igen efter mer än 1,5 års frånvaro. Jag fick återigen självmordstankar, ordentliga depressioner, hurmörsvängningar, hårda/ömma bröst, dåligt närminne, ... Jag googlade lite och insåg att jag led av PMDD. Jag slets med detta i mer än 2 år efter jag tagit ut min p-stav 2009 och jag hade I N G E N aning om att detta fenomen hade ett eget namn. Jag har sökt hjälp för detta flera gånger men ingen har varit vänlig nog att berätta detta för mig.

Hade någon berättat för mig så hade jag långt tidigare tagit reda på att detta med största sannolikhet beror på brist av gulkroppshormon och jag hade sluppit mitt lidande, men mer om det senare.

 

Jag slet nu med kraftig PMS och samtida sorg över det faktum att jag tycktes sakna förmågan att kunna bli gravid. Jag trodde att jag lätt fick missfall eftersom jag fått fler än ett - jag trodde INTE att min fertilitet var låg! 

För lite mer än ett år sedan blev jag av misstag gravid. Vi hade inte skyddat oss på över ett halvår men jag blev lägligt nog varslad från arbetet och vi var väldigt eniga om att det inte var läge för några barn. Jag valde därför att göra en abort och gjorde detta i vecka 8, 7+0. De fann då inget hjärtslag och min abort journalfördes som ett missfall eftersom graviditeten avstannat någon gång i vecka 5. 

Detta var såklart något som lättade mig något alldeles oerhört. Jag hade inte behövt göra valet att göra en abort, kroppen hade redan fixat det åt mig. Valet blev ju såklart inte svårt längre eftersom jag inte hade något. Däremot suger det faktiskt att de inte gav mig DET valet istället; vänta ut kroppen, eller göra det med piller. Hade jag vetat hur smärtsamma pillren är så hade jag valt att vänta ut kroppen men jag kände i det läget att jag inte ville vänta.

 

Detta var i september 2012. 

 

I februari fann jag ett nytt arbete och vi bestämde oss ganska snart därefter för att återuppta försöken. Jag ville bara vara fast anställd innan det började synas på mig och den fasta anställningen skulle ju såklart dröja till augusti.